De flesta som någon gång varit överviktiga är nog överens om det inte har inneburit några jättestora problem att gå upp i vikt. Man har ätit och druckit gott under en tid och kilona har smugit sig på plats.  Om ens övervikt kommit över en natt hade man såklart agerat men eftersom den kommit krypande så här man lärt sig acceptera den nya vikten steg för steg.

Varför låter man det gå så långt? För jag tror inte det bara är jag som tvingat mig själv att titta på mig i spegeln, med tårarna rinnande längs kinderna och tänkt varför? Varför lät jag det gå så långt? När vågen passerade 90,hade jag inte kunnat agera då? När den passerade 100, 110, 120?

Mitt gamla tänk som jag skrivit om tidigare går att applicera även här. Jag har ju redan misslyckats så det är ingen idéer bry sig. Ge mig nåt att äta så jag får känna mig lite lycklig om än för en kort stund. 🙄

Men hur ska man tänka istället? Hur ska jag stå emot om jag lyckats nå min målvikt och därifrån gått upp 5kg? Jag tror det är viktigt att planera för detta redan innan. Sätt en maxvikt direkt när du når din målvikt. Bestäm redan innan att när du når denna maxvikt så måste du agera. Skriv gärna ett brev till dig själv med instruktioner vad du ska göra. Stoppa brevet  i ett kuvert som du märker upp med maxvikten. Kom ihåg att skriva ett peppande brev där du verkligen hejar på dig själv och uppmuntrar dig själv till att ta i hälsan igen. Tänk att du skriver till din bästa vän.

Kanske kan detta tyckas fånigt. Men jag tror på det och ska absolut göra det när jag nått min målvikt.

Nu blev jag väldigt pepp på att göra detta! Haha! Ytterligare en anledning att gå ner i vikt! Man får skriva ett brev! 😃