Resan till Norge var väldigt trevlig. Vi körde runt mycket på Lofoten och intilliggande områden. Naturen är otroligt vacker och miljöerna är helt sagolika. Jag slog på soundtracket till Sagan om Ringen och det var väldigt passande när vi körde genom djupa, gröna dalar, på vägar som slingrade sig längs höga berg och i djupa tunnlar som tog oss igenom bergen som inte gick att köra över.

All bilkörning gav mig tid att fundera. En av de saker som jag ägnat mycket tid åt var att reflektera över mitt förhållande till mat. Som jag skrev i inlägget Bra och dåliga vanor så har jag haft ett mindre bra förhållande till mat. Jag trodde att det skulle vara bättre efter alla veckor med viktväktarna men jag kunde snabbt konstatera att så inte var fallet. När jag inte räknar points klarar jag helt enkelt inte av att sluta äta. Om jag öppnat en godispåse så slutar jag äta när påsen är slut. Samma sak med chips, eller ostbågar, eller läsk. Jag klarar inte av att sluta. Jag skrev om det i inlägget Om beroenden och känner att det inte kan vara något annat än just beroende. Jag kan sitta med godispåsen, känna att jag mår lite lätt illa, men kan inte sluta äta. För mig är räddningen Viktväktarna. Deras kostprogram ger mig precis det verktyg jag behöver. Jag får äta, men under kontrollerade former. Jag ska inte jämföra olika beroenden, men jag förstår att det är svårt för en nykter alkoholist att “bara ta en öl”. Jag skulle nog inte klara av det.

Så vad betyder det här för mig? Antagligen att jag ska hålla mig till viktväktarna ända fram till jag faktiskt klarar av att äta rimliga mängder mat utan att behöver registrera allt jag äter. Om det blir för resten av mitt liv så är det så. Jag är så glad att jag så snabbt hittar tillbaka nu, och att jag till och med längtar tillbaka som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Jag älskar mitt nya jag!